Det tvistas ofta och gärna om vem som var först med att bygga en snöskoter. Definitionen av en snöskoter är att det ska vara ett litet och lätt fordon som kan frakta en eller två personer på snö. Den ska ha banddrift och helst skidor som styr. Allt utöver det är ett snöfordon.

Den snöskoter vi känner idag föddes i form av J.A. Bombardiers K-60 1959. Dessa kom ganska snart att få namnet Ski-Doo. K-60 var en mycket kompakt litet snöfordon med matta som drivning, två träskidor fram som styrning och en liten fyrtakts Kohler som drivkälla placerad en kort bit framför mitten av kälken. Kort sagt den påminde i formen rätt så mycket om dagens snöskotrar.

Inspirationen kom från andra snöfordonstillverkare. En av dessa var Polaris som redan 1955 kom med sitt första fordon. Skillnaden mellan Polaris maskiner och K-60 var storleken. Polarisen var en stor och klumpig maskin som hade en ganska stor motor monterad därbak.
Faktum är att enda anledningen till att K-60 var så liten och smidig var tack vare fyrtaktsmotorn från Kohler. Den var tillräckligt liten, stark och lätt för att vara lämpad som skotermotor.

Bröderna Hetteen och David Johnsson hos Polaris hade dock också hämtat sin inspiration från någon annan. Redan 1924 började Carl Eliason bygga på sin "Motor Toboggan" och 1927 fick han patent på den. Carls Motor Toboggan är det man inom skoterhistoriekretsar räknar som ursprunget till dagens snöskotrar.

Motor Toboggan heter Motorkälke på svenska och det var precis vad det var. En kälke som försetts med motor. Carl hade ett stort jakt- och fiskeintresse men då han led av en dålig fot blev det svårt att ta sig ut i skogen på vintern. Carl började därför mixtra med en T-Ford som hade satte skidor på men den var för stor och klumpig för att ta sig fram i skogen och i djup snö.

Eliason började därför bygga på en kälke som han satte motor och skidor på. 1927 var hans Motor Toboggan färdig och samma år fick Carl patent på den. Den var utrustad med en 2,5 hästars utombordsmotor placerad längst fram i kälken ett band med träribbor och glidskenor.
Styrningen bestod av två slalomskidor som kontrollerades av ett rep. Ovanpå drivbandet fanns det plats för upp till två personer. Som ni märker var denna fiffiga maskin misstänkt lik en modern snöskoter redan då.

Motor Toboggan byggdes i Carl Eliasons garage i Saynor, Wisconsin på hans fritid.
Cirka 40 Motor Toboggan, mellan 7-9 om året, byggde Carl men ingen var riktigt den andra lik. De hade motorer från 2,5 hk ända upp till den 25 hästars motorcykel-motor som Indian tillverkade.

1941 tog Four Wheel Drive Auto Company (FWD) över byggandet av Motor Toboggan. Företaget byggde fyrhjulsdrivna fordon i Clintonville Wisconsin och när FWD fick en order från Finland på 200 snöfordon beslöt man sig för att ta över byggandet av Motor Toboggan. Carl Eliason blev anlitad som konsult.

Affären med Finland blev aldrig av men USA militär köpte 150 för att användas som försvar av Alaska. FWD byggde totalt fyra olika modeller av Motor Toboggan: A-B-C och D. Modell D var mest avancerad och var utrustad med rattstyrning. I slutet av 40-talet ökade efterfrågan på fyrhjulsdrivna fordon samtidigt som efterfrågan på motorsläden minskade. Tillverkningen av Motor Toboggan flyttades därför till FWDs filial i Kanadensiska Kitchener.
I Kitchener började man genast fila på en efterföljare till Motor Toboggan model D. Resultatet lät inte vänta på sig, 1950 presenterades K-10 (K stod för Kitchener).

Hittills hade alla Motor Toboggan haft motorn fram men på K-10 satt rakt ovanför drivbandet.
Man kunde få huv och ruta som tillval och man styrde med hjälp av en ratt. K-10 hade även remdriven steglös variator som fördelade kraften från Salsbury-motorn på sex hästar. Bakom motorn fanns en halvmåneformad verktygslåda.

1953 presenterades K-12 som hade en större och starkare motor på 8,25 hästar från Briggs & Stratton. K-12 var den sista motorsläden i produktion från Eliason men andra tillverkare skulle använda den som måttstock till sina skotrar.

Vid 1955, då Polaris började som skotertillverkare, hade Eliasons patent löpt ut och det var fritt fram för andra. Efterfrågan på K-12 sjönk och FWD beslöt sig för att sälja skoterdelen och reservdelslagret till Carter Bros i Waterloo, Ontario 1963.
Efter endast ett år och 46 färdigställda snöskotrar beslöt man att upphöra med tillverkningen och reservdelslagret såldes så småningom som skrot.

Arvet efter Carl Eliasons uppfinning lever dock vidare än idag. Det tillverkades dock endast totalt ca 800 snöskotrar av märket Eliason vilket får anses som få även i snöskoterbranschen. Carl var för långt före sin tid för en riktig succé och när tiden var mogen fanns ingen där att ta upp stafettpinnen.

Vi har dock trots det en hel del att tacka Carl Eliason för.

  Roger Strandberg