Sagan om hur man dämpar skidan.

I begynnelsen skapades snöskotern och sedan kom Arctic Cat Trail Cat. Det var en extremt ledinriktad snöskoter som lämpade sig väl på de nordamerikanska lederna. Boggin hade hög markfrigång med dämpare placerad baktill på var sin sida om mattan. Motorn var första året på 340 cc vilket hade sina förklaringar. Det här var maskinen som skulle glida fram på släta leder och behövde sålunda ingen starkare motor. Den stora nyheten var dock att bladfjädringen försvunnit och istället fanns ett par lustiga stag och en fjädrad stötdämpare. IFS - Individual front suspension kallades systemet.

Men det varken började eller slutade med Trail Cat. Arctic Cat var först med IFS på serieproducerade skotrar för vanliga åkare. Dock var deras IFS knappast fulländad, det var lite vingligt och fjädringsvägen var inte särskilt lång. Kort sagt det funkade bra på släta motorvägsleder i nordamerika medan det inte funkade lika övertygande i norden.


Men vi tar det väl från början.
När J. A. Bombardier byggde sin första skoter, var utvecklingen bara i sin linda. Okej grunden fanns där men det där med komfort fanns bara inte.

Den första utveklingen mot en komfortabel snöskoter togs 1962 då Ski-Doon utrustades med bladfjädring.

Enkelt och genialt, snabbt och billigt. Det var inga fartmonster så bladfjädringen funkade väl, måste ha i åtanke att hjulboggin knappt dämpade något alls. Det skötte snön, dynan och stussen.
Nästa steg i utvecklingen skedde naturligt eftersom skotrarna blev snabbare och boggin blev mer dämpande. Det var på racerbanorna utvecklingen skulle skötas.

Bladfjädrar ja fjädrar över huvudtaget har en ovana att böja sig. Ja det är förvisso själva ändamålet att överhuvudtaget använda sig av en fjäder. Men fjädern har en förmåga att böja sig flera gånger efter endast ett tryck.

Lösningen var lika enkel även denna gång. Genom att sätta dit en stötdämpare mellan främre skidan och skidans fästbunkt så fick man en mer kontrollerad rörelse.
Arctic Cat, Bonanza, Harley-Davidsson och Boatel (bilden) var först med att utrusta denna finess som standard på serieproducerade snöskotrar 1971.
Alouette tog det hela steget längre med sitt Ski-Sorber system. Här har man tagit bort fjädern och använder sig av ett stag mellan skidans bakre del och fästpunkten. I förlängningen sitter sedan stötdämparen. Här syns systemet på Sno-Brute från 1973 men det var på den innovativa Super-Brute som fjädringen skulle bli känd 1974.
Den första skotern med IFS var annars Chaparrals tävlingsmaskin Firebird SSX från 1972.

Det var en ren tävlingskoter och de närmaste åren skulle alla andra tillverkare joxa med olika stag och dämpare i jakten på att förbättra köregenskaperna på främst ovalbana.

Initiativtagaren bakom Chaparral Firebird SSX var flerfaldige Indy 500 vinnaren Bobby Unser. På bilden syns framvagnen tydligt samt den vinge som användes på en del av Firebirdarna.

Ja vi har redan nämnt Trail Cat som var först med IFS för vanliga människor.
Det var dock Polaris som fick stor framgång med sin IFS. 1979 presenterades TX-L Indy vars utseende och framvagn skulle stå sig ganska lik över hela 80-talet och för all del även en bit in på 90-talet.

Det var samma sak som med Trail Caten, TX-L Indy var avsedd som ledglidare och kom därför endast med 340-kubiksmotor första året. Det visade sig att IFS var överlägsen bladfjädringen i allt utom kostnad redan från början. Utvecklingen av framvagnen på tävlingsbanorna hade alltså spillt över positivt på konsumentmarknaden.

Redan 1980 slog Yamahaimperiet tillbaka. Borta var tråkigheter som hjulboggi med två centimeters markfrigång.
Med SRV utmanades gränser åt alla håll med design, boggi, motor och framvagn. Yamahas eget system T.S.S (Telescopic Strut Suspension) hämtade inspiration från landningställen på ett flygplan.

Att TSS fungerade visade man inte minst på tävlingsbanorna. Yamaha höll fast vid den här konstruktionen till i mitten av 90-talet då man i huvudsak gick över till mer traditionell IFS.

Arctic Cat lyckades efter några volter landa på fötterna 1984 efter två säsongers frånvaro. Redan till 1985 hade uppfinnarjockarna skruvat ihop en egen framvagn.

AFS (Arctic A-Frame Suspension) var första varianten av den framvagn alla tillverkare använder sig av idag.

Vid första anblick påminner den om en traditionell IFS men den saknar trailarm. Konstruktionen hämtade inspireration från bilindustrin.

Fem år senare presenterar Arctic Cat sin Prowler.
Den största nyheten är den helt nya framvagnen kallad AWS - Arctic Wishbone Suspension.
Dubbla A-armar liknande de som används på Formel 1 och Cart är receptet.

Arctic Cat var ensam om A-armsframvagn under hela 90-talet.
De andra tillverkarna höll

fast vid IFS med trailarm. Det var faktiskt inte förrän Ski-Doo presenterade sin REV som de andra tillverkarna började gå över till A-armsframvagn.
Och det är därv vi befinner oss idag.


Värt att nämnas
Lynx tog 1991 fram LTS, ett system som liknar Yamahas TSS. Lynx LTS används på arbetsmaskinerna där det lämpar sig mycket väl då det saknar känsliga stag och har ett mindre offensivt marktryck.

Roger Strandberg